Till Vråkasidan

 

Minnen från Grötebo och Hulta

På 1860 talet ägdes gården Kullen i Grötebo Westra Eds församling Kalmar län,

av bonden Anders Nilsson i dagligt tal kallades Anders Nilsa född 1808, dog 1890.

Samtidigt arrenderades Skillre kvarn av mjölnaren Gustaf Wennerberg, född 1818, död 1898.

 

Gröteborna malade all sin säd som skulle malas, i Skillre, genom kvarnbesöken blef

ortsbefolkningen bekant med såväl mjölnaren som mjölnarens familj.

Mjölnarens familj bestod av mjölnarmor samt sönerna Axel och Oskar,

samt dottern Karolina Wilhelmina född den 23 maj 1849.

Sönerna deltogo med arbetet i kvarnen, dottern

Mina skötte husjungfruns sysslor.

 

Bonden Anders Nilsas familj bestod av far och mor, sonen Carl Johan samt dottern

 Hulda, sonen Carl var äldst född den 23 dec 1849, dottern Hulda ett par  år yngre.


Som nu  pläg sed var på den tiden å  trakten så var det de gamla som

styrde om frieriet, bortgiftning, som det kallades.

Så börja det glunkas om att  mjölnarens som Axel och bondens

dotter Hulda passa ihop, å sonen Carl och Mina skulle säkert ha

varandra, så sade mjölnaren.

 

Men på grund av flyttning från orten, mjölnaren först till Sågertorpets

kvarn i Lofta socken, denna kvarn arrenderade han i 7 år, sedan köpte han en gård

Himmelsrum i Gamleby socken, så blev frieriet bortglömt, även Anders Nilsa

flyttade, han sålde gården Kullen och köpte Smedgården i Hulta i Westra Ed,

men han trifdes dåligt där, det  var ej så bra jord, så var ägorna så spridda.

 

En jordbit låg här än där, ja till och med på motsatta sidan av byn Wråka

det en äng uppdelad till Hulta, det var ju arbetsammare än på Kullen,

där låg ägorna runtomkring å in på  husknutar.

Å så det värsta av allt sonen Carl har givit sig väg, tagit en tjenst på en

stor gård i Ukna socken i närheten kyrkan, där trivdes han bra och var mycket

omtyckt av husbondefolket, för se Calle var stark å arbetslust saknade han inte. 

 

Men Anders Nilsa han tröttnade allt mer att på att styra med gården, så en vacker dag,

det var skördetid så sa gubben, hör du mor ska vi försöka få hem Calle, han får överta

gården å vi tar undantag, ja det var hon ju med på. 

 

Så satt Nilsa för märra  å åkte opp till Ukna, å det bestämdes efter mycke protester

av husbonden för se Calle har taget emot stedja för ett år till, men som det nu förhöll

sig så skulle han få flytta 24 oktober om han skaffa en bra dräng istället.

Å detta  lyckades ju  honom.

 

Den 14 mars 1874 övertog Calle gården.  Nu flyttade de gamla ned i

undantagsstugan, systern Hulda blev matmor, men hur var med enigheten

i att  de båda bildade hem kan man väl förstå efter som de  följande sommar

bestämde sig för att gemensamt åka å besöka förra mjölnaren nu hemmansägaren

G Wennerbergs familj i Himmersrum.

 

Det putsades vagn, sele å häst så det blänkte.

Matsäckslådan i sätet fylldes av godsaker. Brännvinsflaskan om inte 2  packades ned,

för se Calle skulle nu bättra opp minnet på mjölnaren av Skillred, nu skulle det göra

slag i saken, Calle skulle ha Mina,  Hulda Axel, det var deras föresats.

 

Den bestämda dagen kom, vagnen drogs ut ur vagnboa, märra sattes för, å iväg bar

det med de gifteslystna  syskonen, lång väg var det så de måste smaka på sin matsäck

vid Nygård, och fråga sig fortsättning av vägen, för längre åt de hålet har de ej varit.  

 

Jag resan gick över förväntan bra, fram kom de.

Hela Wennerberg-familjen var till stan, det dröjde flera timmar innan dom kunde få fram

sitt ärende, men brännvinsflaskan den var inte Calle blyg att ta fram, den anlitades duktiga tag. 

 

Till sist började  Wennerberg å hjälpa dem igång. De fick ej resa hem samma dag,

utan dom skulle natta över, ja den övernattningen gjorde att Mina hade svårt att

plocka pera på hösten, ja det blev sedemera  giftermål mellan Calle å Mina, och

nu får jag klämma fram att dessa båda blev mina föräldrar.

 

Axel o Hulda blev det inget utav för, bägge blefvo gifta men med helt andra.

Jag kommer att längre  fram skildra hvad jag har i minnet eller hvad jag hört

mina föräldrar sägs om dem.

 

Jag blev ej den förstfödda, det var även en gosse, döptes med samma namn som jag,

men han dog efter blott några månaders lefvnad.   Jag blev den andra i ordningen av 5 syskon.

II Kapitlet

Mina memoarer

Jag föddes enligt min mors övertygelse den  15 juni 1877, men efter min fars och Kyrkbokens

utsago skall det säkra vara den 20 juni 1877 i Smedgården Hulta by Westra Eds

församling Kalmar län.

 

Från födelsen klen å sjuklig, rädslan hos far o mor att min levnad ej skulle bli längre

än den förstföddes, gjorde att de sökte allt klokt som kunde uppbringas.

 

Men hedern fick en madam Elander som även var barnmorska utan examen, hon

ordinerade varm svinblod, mor talade om hur dom fick springa i gårdarna å höra

efter när dom skulle slakta sin gris, så har dom bestämt sig för en dag, så blev det

uppskjutet  så det var ett fasligt passande.

 

Veckorna före Jul då var det för mycket igen för då slaktades det allmänt i byarna,

så när det hade lyckats att få fatt i en skvätt varm svinblod då var det för dom att

springa hem å försöka att få det i mig.

Det lär inte hava varit det bästa, klen var jag men knipa ihop mun det kunde jag,

följden blev att jag blev blev rödfärgad så stor jag var, men något fick dom nog i mig,

för när jag svävat mellan liv å död i 3 år, började jag sluta med att skrika, istället

började jag då att växa, minstonde på längden.

 

Vad det var för sjukdom jag hade kunde ingen förklara för mig, för när jag

sedan växte opp hörde jag alltid att det kunde bli en så lång karl av honom

som var så sjuk när han var liten. 

 

Men ett vill jag här nämna, inte var det Engelska sjukan, för jag har ej haft de

 ringaste sviter som den sjukdomen har med sig, och inte gjorde Emma

Anders Magnuses rissmörjning något, ej heller Eva i Norrhults kusning, men

svinblon som mor min sa det gjorde värkan.

 

Men farmor minns jag  hon var så snäll å rädd om mig, hon skötte mig

 hon sjöng för mig, jag hon var mors barnpiga så länge hon orkade.

Min mormor gick bort när jag var så liten att jag ej kan minnas henne,

 när mormor dog sålde morfar Himmelsrum å köpte ett ställe vid vägen

mellan Gamleby köping och Överums bruk med namnet Skönaro.

 

Morbror Oskar, förresten alla 3 syskonen fingo då ut sitt morsarv, han

reste över till Amerika, slog sig ned i staden Dess Moines Iova, blev

handlare, förtjente pengar å gifte sig med en infödd Amerikanska,

kom hem å hälsade på, så jag fick helsa på å leka med 3 stycken

kusiner Walter, Berty o Frank.

 

Dom ämnade köpa gård i Skedshult å bosätta sig där, men därom blev

intet, för frun tålde ej klimatet, hon var här en sommar på 1880-talet,

men hon blev så led på Sverige då, så att hon ej mer följer med hit.

Morbror Oskar har flera gånger varit över hit å helsat på sedan, jag har

hört honom berätta om hur osäkert det var i Amerika första tiden han

var där, det var att ha revolvern på sig jämt om dagarna, om nätterna

under huvudkudden.

 

En gång var det hans räddning att han var kvickare än tjufven att skjuta första skottet,

han hade ju handelsbo, å den var ofta hemsökt av oärliga kanaljer, en natt vaknade

han av buller i sängkammaren där han låg, när han tittade opp stod där en grovlemmad

karl med revolvern i hand, fram med pengarna eljest smäller det, ljöd tilltalsordet.

 

Men den natten hade morbror sovit oroligt, han hade förut tagit fatt i sin revolver,

låg och höll i den under täcket, utan att tjuven anade något small ett skott från sängen,

tjufven blev sårad å måste bäras till sjukhus, på den tiden  var det ej så noga med

meniskoliv i de stora möjligheternas land Amerika.

 

Morbror Oskar  talade om hur dom som lyckats få sig lite pengar sparade, kunde

helt plötsligt försvinna, utan att någon kunde få reda på vart dom tagit vägen,

men märkvärdigt nog har morbror klarat sig intill  skrivande stund.

 

Hans söner blevo framstående personer inom idrotten, så jag till och med har läst

i Svenska tidningar att dom vunnit höga pris.  Deras egentliga yrke känner jag ej.

 

Morbror Axel gifte sig något år senare än mor Mina, han fick sin gumma från

Blacksta socken, hon bar namnet Sofie, hon hade en särkild dialäkt, hon var den

enda av min släkt där hemma som bröt på målet, jag menar nu på mors sida,

 på fars hade jag Vestgöten Pettersson i Grötebo som bröt på sitt tungomål.

 

Morbror Axel köpte en gård i Skedshult i Ukna som han ägde till sin död 1927,

 han hade flera barn, den äldsta dottern Ester en månad äldre än jag, lefvde

 länge så hon blev gift, men  så förkylde hon sig vid byk, fick lunginflammation

 å dog till stor sorg å saknad för sin maka.

 

Gusten Andersson i Ålötterna  dottern Olga har jag ej så många minnen  av,

för hon var så ung när jag reste bort, men  jag har hört berättas lite historier

om henne som jag skall nämna om lite längre fram.

 

Men sonen Karl fick jag följa till graven, jag fick bära hans kors fast jag ej var

mer än 6 år, jag ser ännu idag hur far och mor ordnade mig på Ukna kyrkogård

hur jag skulle hålla och bära korset i täten framför kistan, jag kommer ihåg hur

det kändes i benen att gå den takt som det tillfället fodrade.

 

En son  Ernst blev äldre än Karl,  men han rycktes bort i unga år, barnen dog i

difteri kvävning, orsaken härtill torde med all sannolikhet  vara det ständiga

drag och kalla golf  som dåtida bondstugor höll sig med.

Stora öppna spisar, det blev ju lite värme från lågan i spisen för dom som gick uppe,

 men barnen som sutto i såll eller lådor på golfvet fick ingen nytta av eldningen.

 

Och det värsta av allt tycker jag det va att ingen förstugukvist eller som det kallas

vindfång  för köksdörren  fanns, mindstonde inte hos morbror i Skedshult, utan

vinden från de stora vidderna nerom, ja det låg ängar på minst en ½ mil 

öppna mot köksdörren.

 

Å det var ju en ständig trafik så lång dagen var, ut å in genom dörren,

en hel  å stor dörr var det också, inget att undra på att det blev förkylning,

sjukdom å död bland småbarnen.  

 

Det var ingen mer av morbrors 5 barn än Olga som överlevde honom. 

Men det kanske berodde på att morbror aldrig riktigt kunde komma överens

med Olga, å så till råga på allt så blev det parti mellan henne och drängen.

Jag har hört talas om att morbror till och med fick låv å ta till sin finaste piska

som han alltid när han var hemma hade stående bakom gamla Dalkarlsklockan

i stuga, för att vänja drängen av med att krypa i Olgas säng om nätterna. 

 

Drängen fick nog smaka piskskaftet, men han släppte ej taget om Olga för det,

dom blev nämligen gifta. Sedan godtog nog morbror mågdrängen, han blev

nog bra att ha på gamla dar, ja morbror Axel var en strevsam karl, å arbeta å

arbeta kunde han, men något handlag för yrke saknade han, det låg för rästen

inte i Wennerbergssläkten, utan dom var egentligen jordbrukare å  affärsmän,

men pengar sparade dom.

 

Morbror hade gården betald å omkring tolftusen på banken när han dog,

olika faller ödets lotter, han hade tur med pengar men ej med barn. 

Men det vanligaste är nog tvärt om för de flästa .

 

Som  jag kommer att uppteckna några minnen och händelser under min barndom,

under vilken tid jag mycket vistades hos mina släktingar och för att läsaren

då skall lättare fatta, så vill jag även skriva först några om släkten på fars sidan också. 

Som jag förut nämnt hade Anders Nilsa sonen Karl och dottern Hulda,

men kanske jag bör ta med fosterdottern Augusta också, men jag får säga att det var

sällan eller aldrig det talades om henne i mitt föräldrahem, men hon lär ha fått plats i

Norrköping redan vid min födelse.

 

Men jag minns att hon en gång var hemma och hälsade på, å mor Mina gjorde

anmärkningen på henne av  vissa orsaks skull detta har nog varit anledningen

 till att hon ej gav sig tillkänna på närmare 50 år.

Min far skrev till mig om att han midsommaren 1929 har haft främmande, en

bekant som han ej sett på 50 år, å detta var just Augusta.

 

 ==============================================================

 

Sedan mor Mina flyttat till Hulta flyttade faster Hulda  till Norrköping, jag kan i detta

sammanhang omnämna att Norrköping, det var staden på den tiden som drog folket till sig

från närliggande landskap, liksom Stockholm är nu  för hela landet, sedan kommunikation

-erna har blivit bättre.

 

Till Norrköping skulle dom å lära sig ett yrke om dom hade lust för det, den flicka som inte

lantbruket passade för skulle till Norrköping å bli något finare, en sådan flicka lär faster

Hulda ha varit, det talade morbror Axel om för mig, att farfar å farmor var så rädda om

henne så hon fick ej göra något groft arbete.

 

Det jag nu berättat har varit om min närmaste släkt eller dem som jag stått i beröring med

som barn, men jag har ju mer avlägsna som jag åtminstone har känt.

 

Bland dessa  bör jag nämna min farfars bror Björkman, hans förnamn har för mig fallit

i glömska, men han kallades alltid för Gubben Björkman.

Han ägde också en gård i Hulta, den högst belägna delen av byn och centrumet.

Granngården till Björkman hette Back, Nisse på Back hette ägaren, dessa båda gårdar

hade sina logar  å fäjs i en länga utefter bygatan, ett mycket soligt och vackert läge mot

söder.

Där hade barnen alltid sin lekplats när de första vårsolsstrålarna föllo mot huslängans

vägg mot gatan, där spirade tidigt på våren gräset och nässlan upp.

Där stod byns stora snöplog upprest mot väggen, ett mycket begärligt klättringsställning,

 ställning där många par byxor gick åt.

 

Nu tror jag att denna huslänga är riven, Nisse på Back rev redan när jag var barn, sin del

och byggde ny ladugård på andra sidan backen, så den blev ej synlig från gatan än gång.

Nu har nog ägaren av Björkmansgården följt exemplet.

 

Nej det var om gubben Björkman jag skulle skriva, men jag blott några få ord om honom,

han råkade ut för en olyckshändelse redan som ung, men min farfar såväl som min far voro

fåordiga, släpa och arbetade å lät andra föra ordet,  men Björkmanssläkten blev beskärda

av klokhet, tal och skrivförmåga, långt utöver andras, följden blev att Björkman bevista

ting och stämmor.

 

Björkman stöp ur kärran och slog sig mot marken så hårt att han blev lam, och fick ligga

så till sängs i 38 år innan döden befriade honom. Jag var som liten flera gånger opp och visade

mig för honom,  för han ville ibland se hur vi växte opp,  jag såg hur stora liggsår han hade

på sin kropp, jag rent av ryste, dom arbetade med  honom, vände på hans kropp från den

ena sidan  till den andra, dom tvättade hans sår men inget hjälpte för han kunde ej vara i

någon annan ställning än liggande, efter lång vänta kom döden som en befrielse.

 

Gubben Björkman hade sönerna Gustaf, Karl Johan och Axel, samt dottern Sofia.

 

Karl Johan blev Virkeshandlare i Sundsvall, han dog vid 47 års ålder ogift, han hade systern

Sofia hos sig som hushållerska, vid Karl Johans död kom hon hem till Hulta, men sedan  reste

hon till Stockholm och försökte än med matvaruaffär än med Kafé-rörelse, en annan gång var

hon hushållerska åt en Kapten. Det kom så många rykten om Sofi Björkman så man blev

aldrig riktigt klok på hur hon hade det, var hon för närvarande uppehåller sig känner jag ej.

 

Sonen Axel var den yngsta, han sysslade bland annat med konservering av fåglar och djur,

jag minns honom när han höll på och stoppade upp en nötskrika, det var ett mycket knepigt

arbete att sätta in stöd och stag i den så att den skulle se levande ut, fast kött och ben var

borttaget, men det lyckades bra för honom, han hade en hel samling uppstoppade fåglar

och djur när han dog redan som ung.

 

Sonen Gustaf var en särskilt rikt begåvad man, i sin ungdom lärde han sig tröskverksbyggar-

yrket, men det övergav han sedan han måste överta gården.

 

Han gifte sig med en fattig  men snäll, ja mycket snäll flicka, Mari Magnusson, med henne

hade han sönerna Karl och Gunnar, samt döttrarna Elin och Sigrid.  Gustaf Björkman fick

själv ej någon tid att sköta jordbruket utan det fick gå med drängar, tills Karl och Gunnar

blevo så stora att dom kunde reda det.

 

Som jag förut nämnt var Björkman den äldre en mycket talför person, detta fick sonen

Gustaf ärva, han byns  ja jag kan gått sätta bygdens förtroendeman, han var deras

Auktionsförättare, deras Fjärdingsman, Kreaturshandlare, ja Gud vet alla uppdrag

som han hade, ja han fick till och med ha bokhållare som ständigt satt å skrev å ordna

med papper och böcker.

 

 

Sonen Karl har nu varit borta 3-4 år, när han nu kom hem övertog han gården, gifte

sig men dog om några år i Lunginflammation, även Gunnar den yngsta sonen, till

synes frisk å stark pojke angreps av någon mystisk sjukdom, doktorn kom ej på det

klara med vad det kunde vara, han dog på Serafimerlasarettet i Stockholm 1925,

därmed var Björkmansnamnet  utgånget i den släkten.

 

Elin var  hos sin farbror Karl Johan  så länge han levde, han kostade på henne

högre skolor å pianolektioner, även piano fick hon, men det blev till föga nytta

för henne, visserligen var hon borta ett tag och var som det sades Guvernant hos

fint folk, men hon kom snart åter och måste bli ko-piga,  å Sigrid stannade också

hemma , därmed är det slut om släkte på farfars sida.

 

På farmors sida får jag omnämna att hon härstammar från en släkt Berg, denna

släkt var mera utbredd i Småland än Björkmans, men det var blott 2 familjer

som gästade mitt föräldrahem. Om dessa vill jag säga att Anders Berg i Grötebo

var den snällaste och för min far och mor ett ekonomiskt stöd, ja om det ekonomiska

skall jag återkomma i ett senare kapitel.


Anders Berg var bror till min farmor, han var ägare av en präktig gård, den gick

med sin gräns intill farfars gård Kullen, jag bör nämna att Grötebo bestod av

3 gårdar, men längre tillbaka  i tiden var det i ett stycke, men genom arvsskifte

blev det delat, det var redan i min barndom blott en gård, den Anders Bergska

som hade flera generationer före sig på gården.

Anders Berg hade en dotter Charlotta, det mest vanliga var Charlott i Grötbo,

under sina flickår lär  hon ha varit lite mer karltokig än flickor i allmänhet var,

men hur det nu var med den saken så ställer ja den å sidan.

 

För Charlotta fick en bra karl till maka, Westgöten Pettersson, när de blivit

gifta övertog de gården, stugan byggdes till, ladugården byggdes om, Pettersson

hade pengar, gubben Berg hade handlag för både smide å snickra, ja det rustades

opp med staket omkring gården, det var en nyhet att se för allmänt var det hägnad

gärdesgård runt täpporna.

 

1884 skulle logen byggas om, den skulle ställas på bergkullen som låg å andra

sidan infartsvägen till gården, där var förresten både magasin och ladugård

placerade förut, det var en hög å solig bergplatå, lämplig att  ställa hus på,

varför ej husen kommit dit från början berodde på att våra förfäder hade svårt

att bearbeta sten, därmed förstås saknad av sprängämne varmed sten kan delas,

men just vid denna tidpunkt å händelserna som jag skildrar började dynamiten

komma ut i handeln, det blev nu möjligt att plana av bergknallen å bort stora

stenar.

 

Det gick bra med logbygget ända till dom skulle lägga  på nockräven på

taket.  Jag skall försöka beskriva hur en nockräv ser ut, för den är ganska

sällsynt nu.  När dom täckte tak med halm, togs den längsta och kraftigaste

rågen, sedan den blivit hemkörd från gärdet tröskad med slagor för att den

ej skulle bli för mycket söndertrasad, halmen bands därefter i stora kärvar

som sedan vid taktäckningen hissades upp på taket till taktäckarna   med en

för ändamålet lämplig hissinrättning liknande en våg, en stor slana var

fastbunden på mitten eller om jag så säger att båda ändarna vägde på ett

ungefär lika, ja den änden som kärven gjordes fast i skulle vara något

tyngre, så att den gick till marken av sig själv för att ny kärve kunde

fastsättas.  Å andra änden var ett rep fastgjort för att draga opp kärven

med  vågen,  på långa hus flyttades vågen från den ena ställningsspiran

till den andra för att komma så nära som möjligt taktäckarna med kärven.

 

Högst upp på nock lades lös halm, så lades nockräven över, den var gjord av

en sparre eller som det kallades i Småland slana med 2 rader meterlånga

pinnar inborrade, som när de kom opp passade efter takets båda fall,

där låg han av sin tyngd å höll till halmen, det var ett styft arbete att få

dessa tingestar upp över halmen på tak, när det var långa tak måste det bli

flera nockrävar i längd.

 

Gubben Berg jämte taktäckarna höllo på med att dra opp en sådan, de

stodo högst opp på nocken då helt plötsligt det rep som Berg drog med brast

å gubben störta baklänges ned för taket och slog sig så illa att han dog på

fläcken.

 

Han stod Lit de Parade i källaren som Nisse i Petersberg åren förut 

sprängt delvis in i berget, källaren var försedd med dörrar mot gatan. 

Nu skulle jag Gudbevars följa mina föräldrar å se gubben, men

jag fick ett sådant intryck av den syn att jag ännu  idag ser händelsen

för mina ögon.

 

Jag har varit åt Grötebo hundratals gånger sedan, men var säker på

det jag har nog tittat mot källardörren varje gång.

Det var ej rätt gjort av föräldrar att visa ett barn något dylikt, ja nu var

gubben Berg i Grötbos saga all, men logen blev nog färdig, sedan

byggde ej Pettersson något hus på många år, det var 1898 som jag

var hemma och hälsade på, och jag fick se att Pettersson har byggt

sig en undantagsstuga i trädgården, ja nu lämnar jag Grötebo för ett

en tid.

 

Istället vill jag nämna något om Per Berg, broder till gubben Berg

i Grötebo, han var ägare av en gård Kulltorpet i Ukna socken, beläget

ett stycke från stora landsvägen mellan Skedshult och Ukna kyrka,

ej långt från först nämnda by, men närmare sjön Vindomen. 

 

Per Berg hade en dotter Elin några år äldre än jag. Det var mycket

sällan mina föräldrar gästade dem.

Per Berg var ofärdig i ett ben, så han höll sig för det mesta hemma.

 

Jag vill för min del påstå att jag högst ogärna ville resa till Elin

för dom skrämde mig i min spädaste barndom.

 

Jag kan förresten omtala den lilla historien, som jag redan nämnt

var Elin några år äldre än jag, så var det en gård till i Kulltorp,

den Ankarmanska, där fanns barn  ockå, äldre än jag .

 

Dessa bondfamiljer hade egna fiskebåtar vi förutnämnda sjö.

 

En sommar när jag var med  mina föräldrar och gästa morbror

Berg, så tog mina lekkamrater mig med  till sjön, jag får inflika

det att jag nog inte varken före eller efter är rädd för vatten, men

det var faran för livhanken som gjorde att jag fick en olust å

som jag nog aldrig glömmer,  för när de väl fått mig i båten å

rott ut ett stycke, började dom vagga med båten så den tog in

vatten från relingen, det var första gången i mitt liv som jag var

i en båt, kanske jag var 5 år eller så omkring när detta hände.

 

Vi får ej undra på att jag skrek å var rädd, å det blev något

insvett som sitter kvar hos mig så länge jag lever.

Det var få besök jag gjorde i Kulltorp under mina uppväxtår,

å nu känner  jag dom ej, men jag har hört av andra att Elin

blev gift å bosatt i hemtrakten.  Jag vet något om en tredje

Berg, Viktor   han var bosatt Tryserum socken, han var

stallkarl på en större gård.