Minnen från Rosenlund Vråka
Västra Ed och Östra Ed är två socknar som ligger
bredvid varandra I nordöstra Småland
där jag kommer ifrån. Jag är född I Östra Ed, men
upplevde min barndom I Västra Ed.
Rosenlund var mitt barndomshem tills jag var elva år.
Rosenlund ligger ensamt på en ganska hög kulle blandat
med åkermark. Byggt någon gång
på 1800-talet. Far arrenderade marken som stugan låg
på , cirka tre tunnland.
Våra närmaste grannar som jag kommer alt tala om
senare var Grötebo Bondby.
Var närmaste tätort var Vråka om man nu kan kalla det
tätort. Där fanns varannan dags skola,
2 affärer, 1 mejeri, 1 smedja, en skomakare, som också
var litet sjukvårdskunnig, en slaktare,
ett sågverk, ett Baptistkapell, ett Metodistkapell och
ett Lutherskt missionshus.
Baptistkapellet som hette Elim där har jag gått i
söndagsskola och varit med på en
dopförrättning, är nu nedlagd. och det är nu annan
verksamhet där.
Från missionshuset har jag ett-inte-så-trevligt-minne.
Det hölls Missionsauktion varje höst
och far och jag var med en eller två gånger.
Man sålde litet av varje bl. a. annat såldes portioner
av ostkaka, jag antar med vispgrädde
för 50 öre styck, men inte hade vi råd med något
sådant.
Där i byn fanns också sadelmakare och jag vill minnas
också en målare. Vråka var en typisk
bondby med självägande bönder och få vanliga arbetare.
Gårdarna var i regel små, men man
kunde leva på en liten gård på den tiden. Västra Eds
kyrka låg cirka en mil ifrån Vråka .
Läkare fanns I Gamleby, cirka 3 mil. Till Valdemarsvik
var också cirka tre mil.
På grund av påstötning från flera håll att jag skall
försöka skriva ned en del erfarenheter från mitt
långa liv. Det som skrivs ned har jag själv varit med
om och skulle del på några håll eller vara en
händelse som jag är tveksam till, så försöker jag att
tala om att jag själv är tveksam.
Barndomen
Jag föddes alltså den 30 maj 1902 antagligen på Vindö
Herrgård och jag tror att det hände hos morfar
och mormor. Mina morföräldrar var troende och
tillhörde Vråka Baptistförsamling och jag tycker synd
om min mor för jag antar att min mor fick en mycket
hård dom. Mina föräldrar talade aldrig om tiden
de första åren av mitt liv. Hur Karl August Svensson
och min mor träffades har jag ingen aning om.
Vem som är min riktiga far vet jag inte, men av
antydningarna jag hört var det en bondson,
som inte fick gifta sig med en fattig flicka . Men jag
måste få tala om att jag aldrig saknat någon
far för Karl August var alltid som en far för mig och
när jag skriver far så menar jag Karl August.
Jag högaktar mina föräldrar för trots stor fattigdom
så hjälpte de mig att på alla sätt de kunde,
och jag ångrar djupt att jag inte kunde förmå mig att
säga dem ett varmt tack for allt de gjort
mig innan det var försent.
Ett exempel efter första världskrigets slut blev det
aktuellt att köpa en cykel.
Den kostade 295 kronor. Jag hade bara en liten del av
detta , men far lade till det mesta
av den summan trots att far inte hade mer än 250- 300
kronor för ett helt år och skulle räcka
för en hel familj på fem personer.
Barndomstiden
Så långt jag minns bodde vi i en stuga som kallades
Rosenlund. Hur far och mor hade råd att
köpa en egen stuga när de var nygifta har jag funderat
mycket på, men har ej fått reda på det.
Första tiden jag minns bodde en gammal familj på övre
rummen. Stugan bestod av rum och kök
på nedre planet och ett litet rum och ett mycket litet
kök på övre planet. Jag tror att del var en
farbror till far men har ej fått det bekräftat och nu
finns ingen som kan tala om hur det låg till.
Där bodde far och mor och jag. Far arbetade på vintern
i skogen och på somrarna vid ett tegelbruk,
som låg en dryg mil ifrån hemmet. På somrarna kom far
hem på lördagskvällen och gick vid fyratiden
på rnåndagsmornarna. Då hade min mor lagat mat åt far
så det skulle räcka hela veckan så det var
en stor packning som far hade att bära på.
Jag talade med far längre fram i livet om att det var
ett besvärligt och jobbigt att arbeta så långt borta,
men far menade att det var den bästa förtjänsten att
arbeta vid tegelbruket. Mor och jag var alltså
mycket ensamma. Jag fick leka ensam på bergen för
Rosenlund lag högt uppe på en kulle.
Men jag hade en del leksaker? Nej, inte en enda leksak
kan jag komma ihåg, utan grankottar
och tallkottar var vad jag lekte med Det fanns stora
körsbärsträd som jag hade en gunga i och
där hade jag sällskap med stora bålgetingar, men de
rörde mig aldrig.
Jag var ensam med mor till jag var 9 år och fick
försöka att leka ensam.
Men jag tror att mor hade det väldigt jobbigt.
Rosenlund låg på en kulle och vattenkällan lag förstås
vid kullens fot. Det var fint vatten men en stor backe
att bära det uppför.
Allt vatten fick bäras uppför även till tvätt.
Till Rosenlund hörde en liten ladugård med plats for
en och två kor. Jag har ett svagt minne av att vi hade
en ko den första tiden, men den uppgiften är osäker.
Däremot hade vi alltid en gris som jag
återkommer till senare. Det var mycket ensamt for mig,
men jag tror att jag hade en mycket fin
barndom före skoltiden och skall återkomma till den
senare. Min mor var sömmerska och
sydde klänningar m. m. åt en del grannar.
Nu tänkte jag tala lite om våra grannar som för övrigt
inte bodde så nära. En 3-
en bondby som hette Grötebo och jag måste nog
presentera dem i tur och ordning.
Men jag skall berätta om grisen först. Grisen köptes
på våren som en liten kulting och meningen
var att den skulle växa och bli stor till hösten.
Den slaktades vid november-decemberskiktet. Det var en
jobbig tid. Allt togs till vara.
Av blodet blev det palt. Tarmarna som kallades
fjälster blev till korv de sköljdes mycket noga.
Av grovtarmen blev det grynkorv med för det mesta korngryn
och av de mindre blev det köttkorv.
Grisen styckades och det var mor och far duktiga på
och saltades ned i en köttina och
det skulle räcka till nästa höst. De hela skinkorna
sparades till sist och när våren kom så
enrisröktes dessa och nu kunde de hänga fritt i
förrådet och kunde ätas som de var eller bräcktes.
Vi bodde på landet och det var svårt att fä tag i
fisk, men det kunde komma någon ibland
och sälja strömming. Under det jag skrivit om grisen
och mathållningen har jag kommit att tänka
på hur viktig grisen var för oss på landet. Som
antyddes tidigare var lönen for en statare cirka 300 kr
och dessa pengar skulle alltså räcka till kaffe,
socker, och kryddor samt till skor och kläder för ett
helt år åt fem personer. Vi hade inte råd att köpa
kött eller fisk och om vi inte halt fläsket,
vad skulle vi då haft till potatisen och ärtorna.
Grannarna
Grötebo med 4 stycken gårdar var våra närmaste
grannar. Den närmaste gården ägdes av en byggmästare
Andersson och Fru Charlotta. de hade tre pojkar,
Gusten, Hugo och Gottfrid, samt en äldre dotter
som var gift med en bonde I Vråka också yngsta dottern
Alma något år äldre än jag och var min
lekkamrat ibland.
En snäll och trevlig familj som mor och jag hälsade på
ibland. På vägen dit skulle man gå
över en liten kulle. På kullen låg en liten stuga
vilken beboddes av en äldre man som kallades Gogel,
och varför han kallades så förklarade min far med att
han var från Godegårds församling.
Ligger i Östergötland. När jag var ganska liten, så skrämde
tant Charlotta mig med att den där
farbrorn han tog små barn. Jag blev så rädd så jag
vågade inte gå förbi stugan ensam och rädslan satt
i så länge vi bodde I Rosenlund.
Nästa gård ägdes av familjen Pettersson. Pettersson
var gårdfarihandlare men det var med häst
och vagn han körde omkring och sålde tyger och det var
en bristvara på den tiden.
Mor och jag var där och köpte tyger ibland för mor var
ju sömmerska .
De hade en dotter som hette Anna, som i sin tur hade
en dotter som hetta Greta och som
småningom blev lärarinna. Gården var det arrendator på
och bodde i ett särskilt hus där jag för
första gången I mitt liv var med och dansade kring
granen.
Nästa gård som var den största ägdes av en familj som
hette Östensson och som vi aldrig lärde känna.
Överberg hette den första arrendatorn. Maken dog i
lungsot och enda dottern hade samma
sjukdom och avled senare.
Jag lekte med de yngre pojkarna och när familjen etter
makens bortgång flyttade till ett litet torp
så var jag och hälsade på dem också. Det var ingen som
tänkte på att det var risk för att bli smittad.
Nästa arrendator var en familj Johansson, och bestod
av man, hustru, mormor, 2 egna barn
samt en fosterson. Det var där jag tog mina första
steg i arbetslivet . Jag var med och tröskade
på hösten och körde vandringen, ett helt okänt begrepp
for nutidens människor.
Vandringen bestod av ett stort hjul med kuggar cirka
Genom att med hästar eller oxar köra runt med dragare
och genom utväxlingen till tröskverket
som stod ovanför fick man fart på cylindern så den
kunde tröska ur säden.
Vi var 2 stycken som körde vandringen. Jag fick ett
par oxar på min del så var det en
äldre farbror som körde en häst.
Så gick vi runt
, runt, hela dagarna, tills det var mörkt på kvällen. Min dagslön var 25 öre
samt mat också. Jag minns vi fick rotmos och fläsk,
det smakade bra.
Familjens pojkar var i min ålder så vi lekte
tillsammans och ibland var vi osams och del
hände att vi tog till knytnävarnar någon gång.
Det fanns också en gård till som låg litet på sidan om
de andra.
Ägarna hette Halling. Vi blev aldrig bekanta med den
familjen.
Men när vi skulle hälsa på morfar gick vi alltid förbi
deras ladugård.
Jag måste också berätta om kalvgubben. Omkring
mycket fattiga familjer i dåliga hus varav den ena
familjen kallades Kalvgubben.
Han var litet av affärsman, köpte bl. a. upp kalvar i
gårdarna slaktade och gick sedan
omkring i stugorna och sålde kalvkött. Hygien skall vi
inte tala om. Han köpte också upp andra djur.
Det sades om den här mannen att när han köpt en kalv
så kunde han locka den med sig utan
grimma eller andra rep eller grejor som man brukar
använda.
Jag har aldrig sett det och kan inte gå i god for att
det är sant.
En gång ordnade han ett lotteri på en bordsduk. Mor
köpte en lott pris 10 öre åt mig och jag
vann duken. Den
fick naturligtvis mor ta hand om. Den andra familjen levde på ett annat sätt,
de bodde I en
mycket låg stuga och vi var och hälsade på ibland. De var redan då gamla som
jag kunde första. De hade hand om två
förståndshandikappade pojkar,
det var den tidens sjukvård för dem som inte kunde
klara sig själva.
Det gamla paret fick väl en liten ersättning för att
taga hand om dessa stackars pojkar
och de levde de på. Jag var alltid rädd för de där
pojkarna.
Mina morföräldrar
Mormor och morfar bodde och arbetade I en stor herrgård
som hette Vindö.
Del var en verkligt fin herrgård så som jag minns den.
Vindö Herrgård dominerade hela
bygden däromkring.
Det fanns också små gårdar och torp som hörde till
huvudgården. Det fanns eget sågverk,
egen smedja samt en jättelik ladugård med massor med
kor och naturligtvis många statare
och många barn.
Bostaden för ägarna var ett slott och för ägarnas
räkning fanns ett stall med fina vagnshästar
med Iivreklädd kusk som alltid fick stå till
förfogande. Bakom detta stall fanns en hönsgård
med flera sorters djur när det gällde fåglar bl.a. en
påfågel.
En äldre kusin hade till uppgift att se till allt
detta.
Det fanns också en stor trädgård med långa rader av
fruktträd. En trädgårdsmästare var anlitad
och det odlades väl en del i grönsaksväg, mest för
herrskapets egen räkning.
Vad jag nu här försökt beskriva är från herrgårdens
storhetstid, idag är den tiden slut och
herrgårdarna
drivs med kärv ekonomi. Trots den stora skillnaden i fattiga och rika som fanns
så låg det ett visst skimmer över dessa gårdar som
fast och säkert arbete och boende.
Genom sina stora skogar och annan mark som de ägde
förstår man att de hade ett starkt
inflytande i samhället. Jag tror också att de inte
avskedade sina anställda när de blev
gamla och orkeslösa. Mormor och morfar fick ju bo kvar
i sin bostad tills livet tog slut.
För några år sedan blev det eldsvåda i slottet som
brann ned till grunden.
Det byggdes aldrig upp igen. Idag står där en vanlig
träbyggnad i villa stil.
Mina morföräldrar hette Anna och Karl Andersson. Hur
länge de har bott på Vindö har jag
inte kunnat få reda på. De bodde i ett ganska stort
hus omkring en km. från gården.
Huset bestod av två lägenheter plus ett rum en trappa
upp.
När man kom in i en stor tambur fanns det en dörr till
vänster och en till höger.
Mormor och morfar bodde till vänster. Lägenheten
bestod av ett stort kök och en
liten kammare. det var i köket som man huvudsakligen
höll till, lagade mat, sov och vistades
även om det var något arbete man hade för händer.
Lägenheten till höger beboddes av en
änkefru jag vill minnas hette Anna Svensson med två
barn, en grabb i min ålder och
en tös något äldre.
Anna livnärde sig på att mjölka 2 gånger ibland 3
gånger fick hon traska fram till gården
för att mjölka, oberoende hur vädret var. Lilla rummet
ovanpå beboddes av fru Phil och
det var hon som såg till alla djuren i den stora
hönsgården.
I del lilla rummet hos mormor och morfar fick vi
aldrig vistas. Någon gång fick jag titta in
där och jag minns att det var ovanligt fint och
pyntat. Jag tror att det var ovanligt att någon
hade det så välordnat och fint som det var i det
rummet.
Min mormor minns jag som alltid mer eller mindre sjuk.
Hon hade svårt att gå, kunde
aldrig gå bort och hälsa på någon. Gikt och reumatism
var ju de sjukdomar som bröt
ner människor på den tiden. Morfar minns jag däremot
som alltid i form.
Jag har redan skrivit om att mormor och morfar
tillhörde Vråka Baptistförsamling.
Jag kan inte påminna mig om alt de någon gång talade
med mig om Gud, men deras föredöme
glömmer jag aldrig. Morfar föll alltid på knä och bad
aftonbön och likadant på morgonen
innan han gick till arbetet, och mormor instämde, men
kunde inte böja knä.
Jag som liten grabb som redan gått till sängs låg och
såg på. Det var kanske gammeldags
kristendom, men en säker väg hem till det himmelska
Jerusalem där ingen sjukdom
skall vara mer.
Morfar var en trogen medlem i den församling han
tillhörde. Till Elim i Vråka var cirka
en mil och morfar vandrade en mil bort och en mil hem
så länge han orkade.
Mormor fick först flytta hem till Herren och morfar
blev ensam.
Han blev sjuk och behövde läkare. Det berättas att han
då lämnade bostaden och
vandrade cirka 4 mil till Gamleby och tog tåget till
Västervik och kom in på lasarettet.
Morbror Petrus och jag var och hälsade på en gång och
morfar klagade på att
de gått illa åt honom. Stackars morfar. Han behövde
inte ligga där så läge även
han fick flytta till de himmelska boningarna.
Jag har också minnen från morfars begravning. Det här
var på sommaren och
det föll ett fint sommarregn. Men just som kistan
sänktes i gravens djup bröt en varm
solstråle fram över graven liksom en hälsning från
ovan.
Sedan sjöng släktingarna från Gamleby en sång som jag
skall citera något ur:
1. Det
brister en sträng härnere när någon går hem till Gud.
En dallrande ton av längtan till krona och
högtidsstund.
2. Det
brister en sträng härnere När Herren tar hämta hem
en själ till den vita skaran i fridens
Jerusalem.
Mormor och morfar blev omkring 80 år bägge två och de
avled
omkring 1920-21 och ett strävsamt liv hade gått till
ända.
Innan jag slutar min skildring av mina morföräldrar
måste jag försöka beskriva om den fina
källa som fanns vid Slättkärr. Det var en naturkälla
med en stark åder som flödade fram.
En borrad stock var nedslagen över ådern och stod
omkring 60-
I övre änden av stocken fanns ett rör och ur detta rör
rann vatten ned i ett träkar och
därifrån tog man vatten. Till och med från herrgården
var man intresserad så därifrån
kom ofta en grabb med ok och två kopparkannor för alt
hämta av det fina vattnet.
Undrar om källan finns kvar.
Morfar hade en bror som hete Sven. Han och hans maka
Maria arrenderade ett torp
som hette Hagen. det var ett dagsverktorp. Det här
fordrar en särskild förklaring.
Ett dagsverkstorp innebar att i stället för pengar för
arrendet kunde betala med
dagsverke till herrgården.
Farbror Svens hade anställt en dräng som arbetade vid
gården året runt.
De dagar som inte behövdes för arrendet fick farbror
Sven betalt för av gården.
Maria och Sven hade 4 barn, Valdemar, Elin, Anna och
Erik. Valdemar gifte sig
med en flicka som hette Helga och de tog plats som statare
vid herrgården.
Elin gjorde som May hon gifte sig med drängen, Anna
gifte sig med Hugo,
son till byggmästaren Andersson, våra närmaste grannar
i Rosenlund, så vi
blev lite släkt med Andersson.
Jag glömde att tala om att Elin och maken Arvid också
tog plats som statare.
Anna och Hugo bosatte sig i den tills stugan som
beboddes av den gamla mannen,
som jag var så rädd för när vi bodde i Roseniund.
Slutligen Erik som blev gift med Maja i Åkroken. Erik dog i cancer för
några år sedan. Maja i Åkroken är inte vem som helst.
Hon är intelligent, har poetisk ådra
och ett mycket gott minne. Tänk om hon kunde fått
plugga i unga år.
Då hade hon säkert kommit långt.
Mina farföräldrar
Anna och August Svensson hette farmor och farfar. De
hade under sitt verksamma
liv varit torpare.
På äldre dar
köpte de en liten stuga som hette Svenserum, i dagligt tal Kattpussen.
Det låg nämligen ett kärr strax intill. Vi kom ju så
småningom att bo ute I Loftahammar så
därför hälsade vi på hos dem rätt ofta. Svenserum låg
nära Loftahammars kyrka där alla
affärer låg sa det var alltid ärende däråt. Jag fick
ofta följa med farfar ut på sjön och fiska,
inte blev det så stor fångst, men det var roligt ändå.
Farfar avled
före jul 1916 och begravdes en mycket kall annandag jul 1916.
Farmor bodde kvar i stugan så länge hon orkade. Farmor
gick till högmässan varje söndag
så länge hon kunde. Farmor virkade strumpor varav jag
fick en hel del.
Farmor blev gammal 92 år och bodde hemma hos mor och far de sista åren.
Farmor och farfar hade 5 barn. Karl-August min far född 1873, Gustav
27.1.1876,
Ida född 18.11.1880, Axel född 31.12.1886 och Johan
född 31.3.1889.
Far arbetade med litet av varje har nog berättat om
det förut. Gustav var trädgårdsmästare
först anställd vid en gård som hette Lodby utanför
Söderköping, senare arrenderade en
trädgård som låg någon mil utanför Norrköping. På
äldre dar köpte han en egen trädgård
närmare Norrköping.
Del fanns 5 barn i familjen varav den yngsta Rut lever
drygt 80 år.
Farbror Gustav var specialist på att odla gurkor,
särskilt vita syltgurkor.
Faster Ida var gift med Erik Karlsson, som var
skomakare, men på senare år fiskare,
7 barn föddes i familjen. Jag känner inte alla det är
John jag har umgåtts med,
3 av barnen lever fortfarande.
Så var del farbror Axel som var sadelmakare och
stoppade möbler och lagade böndernas selar.
Farbror Axel var en mycket aktad kommunalman och
arbetade mycket i kommunens tjänst.
Farbror Axel och
jag var goda vänner och gjorde små resor tillsammans.
Jag tror det var under 40-talet som vi i Sverige
undersökte lungorna på hela befolkningen.
Även i Loftahammar gjordes en sådan undersökning. Då
befanns det att Axels lungor var dåliga.
Farbror Axel kom in på Målilla sanatorium. Han kom
aldrig hem igen, till vår stora sorg.
Vid hans begravning var den stora kyrkan I Loftahammar
fullsatt av människor. Axel var aldrig gift.
Det är inte så underligt att mina tankar går till
denna lugna vrå av världen för där vilar ju
också mina föräldrar, min bror Bertil samt farmor och
farfar.
Där kan jag gå bland gravarna och känna igen namn
efter namn.
Så var det Johan gift med Anna, de hade inga barn
tillsammans, men Anna hade en pojke
tidigare som hette Knut, något yngre än jag och är
borta sen flera år.
Farbror Johan var verkmästare och förman pa en
verkstad i Kalmar som hette
Siewert Fornanader och tillverkade automatmaskiner för
tändsticksindustrin.
Farbror Johan var mycket kunnig när det gällde de
maskiner som fanns på den tiden och
vad han inte visste
om dem var nog inte värt att veta.
Farbror Johan erbjöd mig att komma till Kalmar och
arbeta för verkstaden så jag var där en tid.
Det var efter första världskriget vi fick inte arbeta
mer än 4 dar i veckan och det klarade
jag mig inte på så jag reste hem igen.
Jag trivdes inte så bra så det var inte svårt att
sluta.
Skoltiden
Jag har tidigare försökt beskriva Vråka bondby där
skolan var belägen.
Skolan var en B-skola där man gick varannan dag.
Skolan bestod av en ganska stor byggnad med en mindre
skolsal där
de första klasserna höll och en större sal för de
högre klasserna.
Det fanns också en bostadslägenhet där lärarna bodde,
ett gift par som
hette Sköld. Fru Sköld hade hand om de två första
klasserna,
som alltså gick varannan dag. Det var klasserna 1 och
2.
Fru Sköld var ganska sträng och det var i andra
klassen som jag fick en örfil för att
jag satte en siffra på fel ställe. Så var det
klasserna 3 till 6. Klasserna 3 och 4
var tillsammans måndag och onsdag, fredag, 5-6 tisdag,
torsdag och lördag.
Sköld var en bra lärare som jag trivdes med. Han var
sträng när det gällde något ofog.
Jag minns en pojke som hette Harry. Vad han felat med
vet jag inte, men jag minns
att Sköld lade upp Harry på en ledig bänk och det blev
ordentligt med stryk med
en kort rotting inför hela klassen.
Den här salen var ganska stor och i det ena hörnet
hade vi hyvelbänk där
det var träslöjd för dem som ville vara med.
Jag snickrade en putshyvel som jag har kvar än idag.
Städa fick vi barn göra efter skoldagens slut.
Vi var uppdelade i lag som fick stanna kvar efter
skolans slut. Elda fick lärarna göra själva.
En dag kom det en ny flicka till min klass. Hon kom
att sitta i bänken framför mig.
Hon hade tjockt hår och en lång tjock fläta. Döm om
min förskräckelse när jag fick se
att hår och fläta myllrade av huvudlöss.
Huvudlöss var inte ovanligt på den tiden, men
detta var det värsta jag sett.
När jag var mycket yngre hade vi också haft obehag av
löss, men mor hade
fort fått bort dem. Hur det gick för tösen minns jag
inte. Jag minns däremot att
skolan byggdes till med en stor förstuga där vi kunde
ha slöjd samt hänga våra ytterkläder
och våra allvädersskor. Vi hade ingen mat i skolan
utan vi måste ha matsäck med oss.
På sommaren satt vi ute på gräsmattan och åt var enkla
mat.
Då märktes det på smörgåsarna var vi var ifrån om det
var barn från en större gård
eller barn som var från fattiga hem som jag var. Jag
var dock aldrig avundsjuk, som väl var.
I den här skolan avverkade jag 5 hela klasser samt
cirka ett par månader i 6 klassen,
varför kommer jag till senare. Jag trivdes I skolan
men inte kunde man lära sig så
mycket lärdom på den korta tid man vistades i skolan.
Avslutningen av skolåret var strax före midsommar. Då
pyntade vi skolan
med syrener och andra blommar.
Då var det avslutning för 6 klasser med
avgångsbetyg. Då var också kyrkoherden
närvarande.
Kyrkoherden hette Briliot och var en mycket sträng herre men jag tror
att han hade
ett gott hjärta. Det var sed att kyrkoherden skulle
läsa upp alla avgångsbetyg inför
alla åhörare. Det var grymt för även alla dåliga betyg
lästes upp.
Jag hoppas att denna sed är borttagen.
Allt jag nu försökt beskriva hör till mina tidigaste
barndomsminnen. Men livet har ju
gått vidare och jag skall försöka berätta om vårt liv
i fortsättningen. Jag var ensam tills
jag var 9 år. Den 28 april 1911 föddes min syster
Linnea. Då blev det en del förändringar
och jag fick hjälpa till mera. Vi behövde mjölk
och det föll på min lott att hämta den.
Vi köpte mjölk, pris 10 öre, hos den största gården i
Grötebo.
Utrustad med en liten lykta med ett julgransljus
traskade jag de mörka höstkvällarna
först genom en dålig väg ned till gården och så hem
igen.
Om jag var rädd, men nöden hade ingen lag och det
hände aldrig någonting.
Den 24 februari föddes min bror Bertil. Det blev
jobbigare for mor och det fanns ju
inga bekvämligheter. Ett problem var vatten.
Det fanns en källa med fint vatten, men den låg förstås vid kullens fot och det var en
brant backe man måste bära vattnet uppför, aven för
tvätt.