Västra Ed och Östra Ed är två socknar som ligger bredvid varandra I nordöstra Småland där jag kommer ifrån

Minnen från Rosenlund Vråka

Västra Ed och Östra Ed är två socknar som ligger bredvid varandra I nordöstra Småland

där jag kommer ifrån. Jag är född I Östra Ed, men upplevde min barndom I Västra Ed.

Rosenlund var mitt barndomshem tills jag var elva år.

Rosenlund ligger ensamt på en ganska hög kulle blandat med åkermark. Byggt någon gång

på 1800-talet. Far arrenderade marken som stugan låg på , cirka tre tunnland.

Våra närmaste grannar som jag kommer alt tala om senare var Grötebo Bondby.

Var närmaste tätort var Vråka om man nu kan kalla det tätort. Där fanns varannan dags skola,

2 affärer, 1 mejeri, 1 smedja, en skomakare, som också var litet sjukvårdskunnig, en slaktare,

ett sågverk, ett Baptistkapell, ett Metodistkapell och ett Lutherskt missionshus.

Baptistkapellet som hette Elim där har jag gått i söndagsskola och varit med på en

dopförrättning, är nu nedlagd. och det är nu annan verksamhet där.

Från missionshuset har jag ett-inte-så-trevligt-minne. Det hölls Missionsauktion varje höst

och far och jag var med en eller två gånger.

Man sålde litet av varje bl. a. annat såldes portioner av ostkaka, jag antar med vispgrädde

för 50 öre styck, men inte hade vi råd med något sådant.

Där i byn fanns också sadelmakare och jag vill minnas också en målare. Vråka var en typisk

bondby med självägande bönder och få vanliga arbetare. Gårdarna var i regel små, men man

kunde leva på en liten gård på den tiden. Västra Eds kyrka låg cirka en mil ifrån Vråka .

Läkare fanns I Gamleby, cirka 3 mil. Till Valdemarsvik var också cirka tre mil.

På grund av påstötning från flera håll att jag skall försöka skriva ned en del erfarenheter från mitt

långa liv. Det som skrivs ned har jag själv varit med om och skulle del på några håll eller vara en

händelse som jag är tveksam till, så försöker jag att tala om att jag själv är tveksam.

Barndomen

Jag föddes alltså den 30 maj 1902 antagligen på Vindö Herrgård och jag tror att det hände hos morfar

och mormor. Mina morföräldrar var troende och tillhörde Vråka Baptistförsamling och jag tycker synd

om min mor för jag antar att min mor fick en mycket hård dom. Mina föräldrar talade aldrig om tiden

de första åren av mitt liv. Hur Karl August Svensson och min mor träffades har jag ingen aning om.

Vem som är min riktiga far vet jag inte, men av antydningarna jag hört var det en bondson,

som inte fick gifta sig med en fattig flicka . Men jag måste få tala om att jag aldrig saknat någon

far för Karl August var alltid som en far för mig och när jag skriver far så menar jag Karl August.

Jag högaktar mina föräldrar för trots stor fattigdom så hjälpte de mig att på alla sätt de kunde,

och jag ångrar djupt att jag inte kunde förmå mig att säga dem ett varmt tack for allt de gjort

mig innan det var försent.

Ett exempel efter första världskrigets slut blev det aktuellt att köpa en cykel.

Den kostade 295 kronor. Jag hade bara en liten del av detta , men far lade till det mesta

av den summan trots att far inte hade mer än 250- 300 kronor för ett helt år och skulle räcka

för en hel familj på fem personer.

Barndomstiden

Så långt jag minns bodde vi i en stuga som kallades Rosenlund. Hur far och mor hade råd att

köpa en egen stuga när de var nygifta har jag funderat mycket på, men har ej fått reda på det.

Första tiden jag minns bodde en gammal familj på övre rummen. Stugan bestod av rum och kök

på nedre planet och ett litet rum och ett mycket litet kök på övre planet. Jag tror att del var en

farbror till far men har ej fått det bekräftat och nu finns ingen som kan tala om hur det låg till.

Där bodde far och mor och jag. Far arbetade på vintern i skogen och på somrarna vid ett tegelbruk,

som låg en dryg mil ifrån hemmet. På somrarna kom far hem på lördagskvällen och gick vid fyratiden

på rnåndagsmornarna. Då hade min mor lagat mat åt far så det skulle räcka hela veckan så det var

en stor packning som far hade att bära på.

Jag talade med far längre fram i livet om att det var ett besvärligt och jobbigt att arbeta så långt borta,

men far menade att det var den bästa förtjänsten att arbeta vid tegelbruket. Mor och jag var alltså

mycket ensamma. Jag fick leka ensam på bergen för Rosenlund lag högt uppe på en kulle.

Men jag hade en del leksaker? Nej, inte en enda leksak kan jag komma ihåg, utan grankottar

och tallkottar var vad jag lekte med Det fanns stora körsbärsträd som jag hade en gunga i och

där hade jag sällskap med stora bålgetingar, men de rörde mig aldrig.

Jag var ensam med mor till jag var 9 år och fick försöka att leka ensam.

Men jag tror att mor hade det väldigt jobbigt. Rosenlund låg på en kulle och vattenkällan lag förstås

vid kullens fot. Det var fint vatten men en stor backe att bära det uppför.

Allt vatten fick bäras uppför även till tvätt.

Till Rosenlund hörde en liten ladugård med plats for en och två kor. Jag har ett svagt minne av att vi hade

en ko den första tiden, men den uppgiften är osäker. Däremot hade vi alltid en gris som jag

återkommer till senare. Det var mycket ensamt for mig, men jag tror att jag hade en mycket fin

barndom före skoltiden och skall återkomma till den senare. Min mor var sömmerska och

sydde klänningar m. m. åt en del grannar.

Nu tänkte jag tala lite om våra grannar som för övrigt inte bodde så nära. En 3-4 km från oss fanns

en bondby som hette Grötebo och jag måste nog presentera dem i tur och ordning.

Men jag skall berätta om grisen först. Grisen köptes på våren som en liten kulting och meningen

var att den skulle växa och bli stor till hösten.

Den slaktades vid november-decemberskiktet. Det var en jobbig tid. Allt togs till vara.

Av blodet blev det palt. Tarmarna som kallades fjälster blev till korv de sköljdes mycket noga.

Av grovtarmen blev det grynkorv med för det mesta korngryn och av de mindre blev det köttkorv.

Grisen styckades och det var mor och far duktiga på och saltades ned i en köttina och

det skulle räcka till nästa höst. De hela skinkorna sparades till sist och när våren kom så

enrisröktes dessa och nu kunde de hänga fritt i förrådet och kunde ätas som de var eller bräcktes.

Vi bodde på landet och det var svårt att fä tag i fisk, men det kunde komma någon ibland

och sälja strömming. Under det jag skrivit om grisen och mathållningen har jag kommit att tänka

på hur viktig grisen var för oss på landet. Som antyddes tidigare var lönen for en statare cirka 300 kr

och dessa pengar skulle alltså räcka till kaffe, socker, och kryddor samt till skor och kläder för ett

helt år åt fem personer. Vi hade inte råd att köpa kött eller fisk och om vi inte halt fläsket,

vad skulle vi då haft till potatisen och ärtorna.

Grannarna

Grötebo med 4 stycken gårdar var våra närmaste grannar. Den närmaste gården ägdes av en byggmästare

Andersson och Fru Charlotta. de hade tre pojkar, Gusten, Hugo och Gottfrid, samt en äldre dotter

som var gift med en bonde I Vråka också yngsta dottern Alma något år äldre än jag och var min

lekkamrat ibland.

En snäll och trevlig familj som mor och jag hälsade på ibland. På vägen dit skulle man gå

över en liten kulle. På kullen låg en liten stuga vilken beboddes av en äldre man som kallades Gogel,

och varför han kallades så förklarade min far med att han var från Godegårds församling.

Ligger i Östergötland. När jag var ganska liten, så skrämde tant Charlotta mig med att den där

farbrorn han tog små barn. Jag blev så rädd så jag vågade inte gå förbi stugan ensam och rädslan satt

i så länge vi bodde I Rosenlund.

Nästa gård ägdes av familjen Pettersson. Pettersson var gårdfarihandlare men det var med häst

och vagn han körde omkring och sålde tyger och det var en bristvara på den tiden.

Mor och jag var där och köpte tyger ibland för mor var ju sömmerska .

De hade en dotter som hette Anna, som i sin tur hade en dotter som hetta Greta och som

småningom blev lärarinna. Gården var det arrendator på och bodde i ett särskilt hus där jag för

första gången I mitt liv var med och dansade kring granen.

Nästa gård som var den största ägdes av en familj som hette Östensson och som vi aldrig lärde känna.

Överberg hette den första arrendatorn. Maken dog i lungsot och enda dottern hade samma

sjukdom och avled senare.

Jag lekte med de yngre pojkarna och när familjen etter makens bortgång flyttade till ett litet torp

så var jag och hälsade på dem också. Det var ingen som tänkte på att det var risk för att bli smittad.

Nästa arrendator var en familj Johansson, och bestod av man, hustru, mormor, 2 egna barn

samt en fosterson. Det var där jag tog mina första steg i arbetslivet . Jag var med och tröskade

på hösten och körde vandringen, ett helt okänt begrepp for nutidens människor.

Vandringen bestod av ett stort hjul med kuggar cirka 3 m i diameter placerat under loggolvet.

Genom att med hästar eller oxar köra runt med dragare och genom utväxlingen till tröskverket

som stod ovanför fick man fart på cylindern så den kunde tröska ur säden.

Vi var 2 stycken som körde vandringen. Jag fick ett par oxar på min del så var det en

äldre farbror som körde en häst.

Så gick vi runt , runt, hela dagarna, tills det var mörkt på kvällen. Min dagslön var 25 öre

samt mat också. Jag minns vi fick rotmos och fläsk, det smakade bra.

Familjens pojkar var i min ålder så vi lekte tillsammans och ibland var vi osams och del

hände att vi tog till knytnävarnar någon gång.

Det fanns också en gård till som låg litet på sidan om de andra.

Ägarna hette Halling. Vi blev aldrig bekanta med den familjen.

Men när vi skulle hälsa på morfar gick vi alltid förbi deras ladugård.

Jag måste också berätta om kalvgubben. Omkring 2 kilometer från oss bakom en kulle bodde två

mycket fattiga familjer i dåliga hus varav den ena familjen kallades Kalvgubben.

Han var litet av affärsman, köpte bl. a. upp kalvar i gårdarna slaktade och gick sedan

omkring i stugorna och sålde kalvkött. Hygien skall vi inte tala om. Han köpte också upp andra djur.

Det sades om den här mannen att när han köpt en kalv så kunde han locka den med sig utan

grimma eller andra rep eller grejor som man brukar använda.

Jag har aldrig sett det och kan inte gå i god for att det är sant.

En gång ordnade han ett lotteri på en bordsduk. Mor köpte en lott pris 10 öre åt mig och jag

vann duken. Den fick naturligtvis mor ta hand om. Den andra familjen levde på ett annat sätt,

de bodde I en mycket låg stuga och vi var och hälsade på ibland. De var redan då gamla som

jag kunde första. De hade hand om två förståndshandikappade pojkar,

det var den tidens sjukvård för dem som inte kunde klara sig själva.

Det gamla paret fick väl en liten ersättning för att taga hand om dessa stackars pojkar

och de levde de på. Jag var alltid rädd för de där pojkarna.

Mina morföräldrar

Mormor och morfar bodde och arbetade I en stor herrgård som hette Vindö.

Del var en verkligt fin herrgård så som jag minns den. Vindö Herrgård dominerade hela

bygden däromkring.

Det fanns också små gårdar och torp som hörde till huvudgården. Det fanns eget sågverk,

egen smedja samt en jättelik ladugård med massor med kor och naturligtvis många statare

och många barn.

Bostaden för ägarna var ett slott och för ägarnas räkning fanns ett stall med fina vagnshästar

med Iivreklädd kusk som alltid fick stå till förfogande. Bakom detta stall fanns en hönsgård

med flera sorters djur när det gällde fåglar bl.a. en påfågel.

En äldre kusin hade till uppgift att se till allt detta.

Det fanns också en stor trädgård med långa rader av fruktträd. En trädgårdsmästare var anlitad

och det odlades väl en del i grönsaksväg, mest för herrskapets egen räkning.

Vad jag nu här försökt beskriva är från herrgårdens storhetstid, idag är den tiden slut och

herrgårdarna drivs med kärv ekonomi. Trots den stora skillnaden i fattiga och rika som fanns

så låg det ett visst skimmer över dessa gårdar som fast och säkert arbete och boende.

Genom sina stora skogar och annan mark som de ägde förstår man att de hade ett starkt

inflytande i samhället. Jag tror också att de inte avskedade sina anställda när de blev

gamla och orkeslösa. Mormor och morfar fick ju bo kvar i sin bostad tills livet tog slut.

För några år sedan blev det eldsvåda i slottet som brann ned till grunden.

Det byggdes aldrig upp igen. Idag står där en vanlig träbyggnad i villa stil.

Mina morföräldrar hette Anna och Karl Andersson. Hur länge de har bott på Vindö har jag

inte kunnat få reda på. De bodde i ett ganska stort hus omkring en km. från gården.

Huset bestod av två lägenheter plus ett rum en trappa upp.

När man kom in i en stor tambur fanns det en dörr till vänster och en till höger.

Mormor och morfar bodde till vänster. Lägenheten bestod av ett stort kök och en

liten kammare. det var i köket som man huvudsakligen höll till, lagade mat, sov och vistades

även om det var något arbete man hade för händer. Lägenheten till höger beboddes av en

änkefru jag vill minnas hette Anna Svensson med två barn, en grabb i min ålder och

en tös något äldre.

Anna livnärde sig på att mjölka 2 gånger ibland 3 gånger fick hon traska fram till gården

för att mjölka, oberoende hur vädret var. Lilla rummet ovanpå beboddes av fru Phil och

det var hon som såg till alla djuren i den stora hönsgården.

I del lilla rummet hos mormor och morfar fick vi aldrig vistas. Någon gång fick jag titta in

där och jag minns att det var ovanligt fint och pyntat. Jag tror att det var ovanligt att någon

hade det så välordnat och fint som det var i det rummet.

Min mormor minns jag som alltid mer eller mindre sjuk. Hon hade svårt att gå, kunde

aldrig gå bort och hälsa på någon. Gikt och reumatism var ju de sjukdomar som bröt

ner människor på den tiden. Morfar minns jag däremot som alltid i form.

Jag har redan skrivit om att mormor och morfar tillhörde Vråka Baptistförsamling.

Jag kan inte påminna mig om alt de någon gång talade med mig om Gud, men deras föredöme

glömmer jag aldrig. Morfar föll alltid på knä och bad aftonbön och likadant på morgonen

innan han gick till arbetet, och mormor instämde, men kunde inte böja knä.

Jag som liten grabb som redan gått till sängs låg och såg på. Det var kanske gammeldags

kristendom, men en säker väg hem till det himmelska Jerusalem där ingen sjukdom

skall vara mer.

Morfar var en trogen medlem i den församling han tillhörde. Till Elim i Vråka var cirka

en mil och morfar vandrade en mil bort och en mil hem så länge han orkade.

Mormor fick först flytta hem till Herren och morfar blev ensam.

Han blev sjuk och behövde läkare. Det berättas att han då lämnade bostaden och

vandrade cirka 4 mil till Gamleby och tog tåget till Västervik och kom in på lasarettet.

Morbror Petrus och jag var och hälsade på en gång och morfar klagade på att

de gått illa åt honom. Stackars morfar. Han behövde inte ligga där så läge även

han fick flytta till de himmelska boningarna.

Jag har också minnen från morfars begravning. Det här var på sommaren och

det föll ett fint sommarregn. Men just som kistan sänktes i gravens djup bröt en varm

solstråle fram över graven liksom en hälsning från ovan.

Sedan sjöng släktingarna från Gamleby en sång som jag skall citera något ur:

1. Det brister en sträng härnere när någon går hem till Gud.

En dallrande ton av längtan till krona och högtidsstund.

2. Det brister en sträng härnere När Herren tar hämta hem

en själ till den vita skaran i fridens Jerusalem.

Mormor och morfar blev omkring 80 år bägge två och de avled

omkring 1920-21 och ett strävsamt liv hade gått till ända.

Innan jag slutar min skildring av mina morföräldrar måste jag försöka beskriva om den fina

källa som fanns vid Slättkärr. Det var en naturkälla med en stark åder som flödade fram.

En borrad stock var nedslagen över ådern och stod omkring 60-70 cm över marken.

I övre änden av stocken fanns ett rör och ur detta rör rann vatten ned i ett träkar och

därifrån tog man vatten. Till och med från herrgården var man intresserad så därifrån

kom ofta en grabb med ok och två kopparkannor för alt hämta av det fina vattnet.

Undrar om källan finns kvar.

Morfar hade en bror som hete Sven. Han och hans maka Maria arrenderade ett torp

som hette Hagen. det var ett dagsverktorp. Det här fordrar en särskild förklaring.

Ett dagsverkstorp innebar att i stället för pengar för arrendet kunde betala med

dagsverke till herrgården.

Farbror Svens hade anställt en dräng som arbetade vid gården året runt.

De dagar som inte behövdes för arrendet fick farbror Sven betalt för av gården.

Maria och Sven hade 4 barn, Valdemar, Elin, Anna och Erik. Valdemar gifte sig

med en flicka som hette Helga och de tog plats som statare vid herrgården.

Elin gjorde som May hon gifte sig med drängen, Anna gifte sig med Hugo,

son till byggmästaren Andersson, våra närmaste grannar i Rosenlund, så vi

blev lite släkt med Andersson.

Jag glömde att tala om att Elin och maken Arvid också tog plats som statare.

Anna och Hugo bosatte sig i den tills stugan som beboddes av den gamla mannen,

som jag var så rädd för när vi bodde i Roseniund.

Slutligen Erik som blev gift med Maja i Åkroken. Erik dog i cancer för

några år sedan. Maja i Åkroken är inte vem som helst. Hon är intelligent, har poetisk ådra

och ett mycket gott minne. Tänk om hon kunde fått plugga i unga år.

Då hade hon säkert kommit långt.

Mina farföräldrar

Anna och August Svensson hette farmor och farfar. De hade under sitt verksamma

liv varit torpare.

På äldre dar köpte de en liten stuga som hette Svenserum, i dagligt tal Kattpussen.

Det låg nämligen ett kärr strax intill. Vi kom ju så småningom att bo ute I Loftahammar så

därför hälsade vi på hos dem rätt ofta. Svenserum låg nära Loftahammars kyrka där alla

affärer låg sa det var alltid ärende däråt. Jag fick ofta följa med farfar ut på sjön och fiska,

inte blev det så stor fångst, men det var roligt ändå.

Farfar avled före jul 1916 och begravdes en mycket kall annandag jul 1916.

Farmor bodde kvar i stugan så länge hon orkade. Farmor gick till högmässan varje söndag

så länge hon kunde. Farmor virkade strumpor varav jag fick en hel del.

Farmor blev gammal 92 år och bodde hemma hos mor och far de sista åren.

Farmor och farfar hade 5 barn. Karl-August min far född 1873, Gustav 27.1.1876,

Ida född 18.11.1880, Axel född 31.12.1886 och Johan född 31.3.1889.

Far arbetade med litet av varje har nog berättat om det förut. Gustav var trädgårdsmästare

först anställd vid en gård som hette Lodby utanför Söderköping, senare arrenderade en

trädgård som låg någon mil utanför Norrköping. På äldre dar köpte han en egen trädgård

närmare Norrköping.

Del fanns 5 barn i familjen varav den yngsta Rut lever drygt 80 år.

Farbror Gustav var specialist på att odla gurkor, särskilt vita syltgurkor.

Faster Ida var gift med Erik Karlsson, som var skomakare, men på senare år fiskare,

7 barn föddes i familjen. Jag känner inte alla det är John jag har umgåtts med,

3 av barnen lever fortfarande.

Så var del farbror Axel som var sadelmakare och stoppade möbler och lagade böndernas selar.

Farbror Axel var en mycket aktad kommunalman och arbetade mycket i kommunens tjänst.

Farbror Axel och jag var goda vänner och gjorde små resor tillsammans.

Jag tror det var under 40-talet som vi i Sverige undersökte lungorna på hela befolkningen.

Även i Loftahammar gjordes en sådan undersökning. Då befanns det att Axels lungor var dåliga.

Farbror Axel kom in på Målilla sanatorium. Han kom aldrig hem igen, till vår stora sorg.

Vid hans begravning var den stora kyrkan I Loftahammar fullsatt av människor. Axel var aldrig gift.

Det är inte så underligt att mina tankar går till denna lugna vrå av världen för där vilar ju

också mina föräldrar, min bror Bertil samt farmor och farfar.

Där kan jag gå bland gravarna och känna igen namn efter namn.

Så var det Johan gift med Anna, de hade inga barn tillsammans, men Anna hade en pojke

tidigare som hette Knut, något yngre än jag och är borta sen flera år.

Farbror Johan var verkmästare och förman pa en verkstad i Kalmar som hette

Siewert Fornanader och tillverkade automatmaskiner för tändsticksindustrin.

Farbror Johan var mycket kunnig när det gällde de maskiner som fanns på den tiden och

vad han inte visste om dem var nog inte värt att veta.

Farbror Johan erbjöd mig att komma till Kalmar och arbeta för verkstaden så jag var där en tid.

Det var efter första världskriget vi fick inte arbeta mer än 4 dar i veckan och det klarade

jag mig inte på så jag reste hem igen.

Jag trivdes inte så bra så det var inte svårt att sluta.

Skoltiden

Jag har tidigare försökt beskriva Vråka bondby där skolan var belägen.

Skolan var en B-skola där man gick varannan dag.

Skolan bestod av en ganska stor byggnad med en mindre skolsal där

de första klasserna höll och en större sal för de högre klasserna.

Det fanns också en bostadslägenhet där lärarna bodde, ett gift par som

hette Sköld. Fru Sköld hade hand om de två första klasserna,

som alltså gick varannan dag. Det var klasserna 1 och 2.

Fru Sköld var ganska sträng och det var i andra klassen som jag fick en örfil för att

jag satte en siffra på fel ställe. Så var det klasserna 3 till 6. Klasserna 3 och 4

var tillsammans måndag och onsdag, fredag, 5-6 tisdag, torsdag och lördag.

Sköld var en bra lärare som jag trivdes med. Han var sträng när det gällde något ofog.

Jag minns en pojke som hette Harry. Vad han felat med vet jag inte, men jag minns

att Sköld lade upp Harry på en ledig bänk och det blev ordentligt med stryk med

en kort rotting inför hela klassen.

Den här salen var ganska stor och i det ena hörnet hade vi hyvelbänk där

det var träslöjd för dem som ville vara med.