Till Vråkasidan

BYN.

 

(Ett utdrag från Vråka-Bladet  1910)

 

Det är inte "Kongens By" jag vill tala om, inte heller Konstantinopel

ämnar jag ta till jämförelsepunkt, såsom här ofvan skett. Hvar och en

förstår och vet, att man med "byn" menar Vråka och ingenting annat.

 

Jag skulle kunna skriva en hel liten bok om byn, men koncentrera mina

intryck och minnen till ett par fattiga spalter, det blir allt svårare det,

 

Jag skulle kunna söka upp en liten grå torpare som jag vet om och låta

honom än en gång berätta mig vad jag med underliga känslor lyssnat till,

om hur det gick till när "läseriet" kom till Vråka, och huru den första

"läsprästen" en kväll måste kläda ut sig till tiggar-gumma för att helskinnad

komma genom den vaktkedja, som ungdomen och väl äfven en och

annan af de äldre slagit kring de gårdar, där man visste att han

uppehöll sig, för att få tag i honom och riktigt bota honom.

 

Sålunda skulle det inte fattas stoff för det längst förflutna.

Men äfven senare tider skulle få sitt, tider då det fanns inte mindre

än tre "bönhus" i byn, men sederna inte just voro stort mildare för det.

 

Då många ungdomar samlades i dessa kapell kanske hufvud-sakligast

för att bråka och skoja och föra oväsen utanför; då det stundom kunde

vara nog så riskabelt eller i varje fall obehagligt för en främling att nattetid

passera byn, i synnerhet åkande; då detta ungdomens karska humör

fortplantade sig ända ned till det yngsta släktet, som inte kunde se en

främling knoga genom byn utan att krypa fram om stugknuten och

ge upp ett oartikulerat ljud att säga något, vore bytingarna för små till —

och sedan ränna bakom knuten igen Jag minns ... ja, jag kommer ihåg så

mycket, men det skulle bli för långt.

 

Så mycket bör jag väl emellertid i rättvisans intresse tillägga, att

jag själf aldrig blef ofredad mer än en enda gång, och då fick jag bara helt

oförberedt och mildt en dansk skalle i ryggen, så att jag tappade mössan.

 

Det var mörkt som i en säck, angriparnas antal var stort, och jag hade till råga

på olyckan ett par bekanta unga flickor i sällskap.

Några vidare handgripligheter kom det inte till, annat än jag lyftade en åt

andra sidan, som kom kutryggig och smygande och skulle tränga sig

midt igenom sällskapet.

 

Och så följde ett par kvantingar efter under mycket fula ljud på ett litet avstånd

ett stycke ned i ängarna, tills den ena tappade mössan, som flög upp i en klöfveråker.

 

Men nu råder förmodligen ett helt annat förhållande i byn.

Mycket är väl förändrat, men mycket sig likt, en och annan i synnerhet af de

gamla bortgångna, men många gå väl ännu kvar. Lefver den, och lefver den?

 

En är borta, det vet jag; gubben Thörnberg. Jag minns hans långa, välvårdade

skägg och pigga, skolpojksaktiga ögonkast. Han var den, som under en svår

och otacksam och lång tid åtminstone tidvis höll nykterhets-rörelsen och

intresset härför uppe.

 

Ungdomen ville han se kring sig, och han visste, att nykterhetsrörelsen och

folkbildnings-arbetet bland ungdomen hade sitt bästa fält.

 

Gällde det allvar så var han med, gällde det glädje och gamman och lek och

dans ute i en vacker hage, så var han med ännu mer.

 

Och det var nog han som fick lappa ihop trasiga lemmar och sönderskurna

ansikten, om det så var midt i natten. Men nu slumrar han efter sin långa

banbrytande livsgärning. Må han hvila ljuvt.

 

Det käns en smula vemodigt att tänka på platser, som man inte sett

på länge, där man dock i sin barndom och ungdom vistats så mycket,

att man kan erinra sig varje sten på vägen, hvarje träd och hvarje gård.

 

Jag kan sluta ögonen och inbilla mig , att jag vandrar Ängbacken utför med

 skog och bärg till vänster och hela bördiga fältet med dess otaliga

gärdesgårdar till höger och sedan svarta bärg i synranden,.

 

Jag går förbi "Ängen" med dess hamlade aspar vid grinden,

och så ser jag vid vägkröken byn framför mig; metodistkapellet på

sin lilla kulle, och "Bärget" och "Johan Larssas" och "Lars Gustas" och

"Magnus Larssas" och "Borgen" och så "Nils Johans" förstås.

 

Och på andra sidan om vägen "Karl Jonssas" och "Johan Peters" och

"Karl Adams" och så vidare.

 

Och så midt upp "Oppagåm" och så skolhuset med en lång flaggstång

bredvid, som jag en vacker midsommar var med om att resa.

 

Adolescentulus ille thnidus